»
Medan forsen vrider vattenhjulet omkring»

Interiörer från Blomsfors pappersbruk i Horn, återgivna av Sture Blomqvist

Blomsfors pappersbruk 1797–1860


tt göra papper är ingen konst. Man tager en jäntas avlagda underkjol, den males, blandas med lera, limmas och poleras. Så småningom får hon den tillbaka med många kärlekens ord skrivna därpå.

Så kunde en Blomsforsgesäll förklara sitt hantverk för hundra år sedan (omkring 1860). Pappersmakarna var skämtsamma och skojade gärna med nyfikna människor, ty yrkesstoltheten var svår att dölja, även om man levde i en liten by långt ut på landet.

Blomsfors pappersbruk låg i Horns socken i södra Östergötland. Det bestod av ett par rödmålade träbyggnader på Stångåns strand och ett vattenhjul i forsen. Vattenhjulet drog ett par lumpkvarnar i bruket, där sönderhackade tygbitar maldes tillsamans med vatten och blev pappersmassa. Det mesta av tillverkningen var dock hantverk utan hjälp av maskiner. Bruket hade anlagts 1797 och däromkring grupperade sig ett dussin stugor. Femton personer arbetade på »pappret». En del av dem bodde i byn, andra längre bort.


Ett par gubbar körde omkring med enbetsvagnar och köpte upp lump i de näraliggande socknarna, Oppeby, Hycklinge, Södra Vi och Västra Eneby. Det var ett förtroendeuppdrag som gjorde lumpkuskarna självmedvetna, och dessutom kände de sin betydelse som nykterhetsförmedlare. Några gummor sorterade lumpen, och det skedde efter färg och kvalité. Därigenom fick de rikliga tillfällen att begrunda »tingens förgänglighet och uppståndelse». Människornas värld var förunderligt, tyckte de, då till och med utslitna klläder skulle bedömas efter finhet. En torpartröja från Yxsmedshult skulle inte duga till annat än billigt gråpapper, men en brudgumsnattskjorta från Hornsbergs herrgård ansågs lämplig till psalmboksblad.

Andra gummor tjänade sitt levebröd på att hacka sönder lumpen i småbitar. De arbetade med stora knivar, hade skarp blick och fick inte retas. Flera karlar sysslade vid lumpkvarnarna, där de blekte pappersmassan med klorkalk och blandade med vit lera och djurlim. Det senare för att papperet skulle bli tätt och fint och passa till att skriva på. Karlarna kände sig nästan som apoterkare, fast vägningen inte skedde på någon unsvåg precis. Brukets aristokrati var dock gesällerna som gjorde pappersbladen. De tog upp den våta massan på sildukar, och när vattnet runnit av, bildade det kvarliggande slammet ett pappersblad som sedan pressades och torkades. Unga kvinnor, som hade god syn och smidiga händer, granskade pappersbladen och polerade dem med en slät sten och skar dem till färdiga ark. Genom sitt arbete med det fina papperet kände de sig besläktade med boklärda personer.

Pappersfolket bildade ett skrå för sig och var stolta över sitt arbete. Utan dem kunde biblar inte tryckas, eller domar i häradstinget nedskrivas. Utan dem kunde varken andlig eller världslig rätt bestå. De reste sig över mängden.


Bruket, som låg tre kilometer väster om Horns kyrka, fick sitt namn efter grundaren, pappersmästaren Lars Blomberg. Till en början var konjunkturerna gynnsamma. Många bondsöner ville gripa tillfället att få arbete på ett pappersbruk, men utbildade gesäller var det brist på. En av Blombergs bästa gesäller, P. Hultgren, lockades till Holmens nyanlagda pappersbruk i Norrköping. Under de första femtio åren var bruket en lönande affär, men sedan kom omsvängningen med en vidgad mekanisering. Redan 1832 satte Klippans pappersbruk igång landets första pappersmaskin och snart följde andra bruk efter. Blomsfors drevs fortfarande som handpappersbruk och fick liksom de övriga gammaldags bruken svårt att hänga med i konkurrensen. Vid denna tid ägdes Blomsfors av fabrikören Nils Fredrik Blomberg, en dövstum man, född i Horn 1804, och han var inte den rätte att ställa sig bakom en kostsam modernisering. Följden blev, att bruket förföll och vinsten blev obetydlig. En svårighet var att Blomsfors låg avsides och hade besvär med frakterna. Men 1855 togs det avbrutna arbetet med Kinda kanal upp och blev som ett löfte om nya bättre tider. Trots det var ägaren till pappersbruket trött på verksamheten och ville överlåta den på andra händer.

Den 1 november 1855 togs bruket på arrende av pappersmästaren Lars Otto Blomqvist som kom från Cedersholms pappersbruk i Gärdserum. Han var en driftig man som kunde sätta fart på tillverkningen och knyta ordentliga förbindelser med kunderna. På bruksgården körde hästskjutsar fram, lossade klädlump och lastade papper, och innanför väggarna gick papperskvarnarna för fullt; folket hade arbete. Men på baksidan, mot ån, blommade idyllen. Där drog forsen vattenhjulet runt i sövande takt, och vid alsnåren på stranden kunde man hitta någon pojke som metade upp middagsmat till mor.

Blomqvist hade velat äga bruket men avstod, och med tiden insåg han, att ett köp skulle vara ett vågspel inför konkurensen med de moderna pappersbruken. Han drev Blomsfors i fem år och var nöjd, när arrendet gick ut. Anläggningen var nersliten och de nödvändiga reparationerna skulle ha kostat honom hans vinst. Så hade också rätte ägaren resonerat för sin del. Blomqvist flyttade till Hannäs i Norra Tjust, där han slog sig ner som bonde och lanthandlare och blev en burgen man. Pappersbruket lades ner och folket som var uppvuxet med papperet måste söka sig andra arbeten.

Så framträder Blomsfors pappersbruk ur gamla beskrivningar.


Forsen lockade andra företagare. År 1867 inrättades i stället ett järnbruk i de gamla bruksbyggnaderna, och 1872 inköptes detta av Edsvalls sågverksbolag som fortsatte driften. Vid den tiden bestod bruket av en större smedja med Franche-Comté-härd, en räck-, en knip- och två spikhammare. Dessutom fanns där en kvarn med grynverk samt en tjär- och terpentinfabrik. Kvarnen låg vid samma vattenfall som bruket, och terpentinfabriken trettio meter nedanför.

Reden två år tidigare hade Kinda kanal blivit färdig för trafik, och det här året sattes ångfartyget Kinda in. Hon kunde ta 187 passagerare. Återigen var det full verksamhet i Blomsfors, men nu hördes metallklang från hammarsmedjan i stället för det snörvlande, malande ljudet från papperskvarnarna.

År 1879 blev den smalspåriga järnvägen Norsholm – Åtvidaberg – Västervik klar. Från Blomsfors till den närmaste stationen, Överum, var det cirka 45 kilometers resa på landsvägen, men tågförbindelsen underlättade i alla fall transporterna i bygden. Men främmande människor hade kommit med en ny anda. De rentvättade pappersmakargesällerna hade gått sin väg och lämnat plats för sotiga smeder, för hårdare tag inom brukets väggar. Gammalt byfolk stannade och hjälpte till med vad de kunde, medan de återigen begrundade »tingens förgänglighet och uppståndelse». Ensliga backstugor lämnades öde och förföll, andra hus bytte ägare, och nya prydliga stugor timrades. I en stuga på höjden på södra sidan av ån bodde en av »de gamle». Man var van vid, att där skulle finnas folk och skorstensrök, hönskackel och odlad täppa. Men efter honom blev det tomt däruppe, och vid sekelskiftet fanns ej något annat kvar än fragment av stugan. Längre ner i backen bodde en byaman som hette Borell och som tillhörde det förflutna med sina minnen av det gamla Blomsfors. Hans stuga köptes av den Rosanderska familjen 1875. En Rosander blev handlande i byn, en annan flyttade till Strängnäs och blev affärsman där, och en yngre Rosander är fotograf i Blomsfors.


På 1890-talet lades terpentinfabriken ned och gav plats för frälsningsarmén som vädrade morgonluft bland smederna. Predikanter från Kisakåren kom och höll möten i den iordningställda lokalen, men jordmånen var nog inte den rätta; efter tre–fyra år försvann »armén». En av stridsmännen från Kisa var löjtnant Liljedal; han blev med tiden brigadör. Samlingslokalen var i alla fall bra att ha. Där höll Horns blåbandsförening möten och där hade söndagsskolan sina lektioner.

Blomsfors var fortfarande bruksort. Hammarsmedjan gick ännu, men nu fanns där också broddmakare och vagnmakare, och i en ny smedja hade en klensmed installerat sig. Vidare slog sig en plåtslagare ner i byn, ett mejeri anlades och dessutom hade både skräddare och skomakare öppnat verkstad där.

År 1902 blev den normalspåriga järnvägslinjen Linköping – Bjärka Säby – Vimmerby klar. Från Blomsfors till Kisa, som var närmaste staton, var det endast 25 kilometer. Bygden hade kommit närmare den stora världen, men det hade också andra industriorter — och många låg bättre till vid hamn och järnväg.

Industrin hade gått fram i både Sverige och utlandet, den maskinella driften var genomförd, och kraftkällorna var ånga och elektricitet. Vattenfallen behövdes för turbinerna och var lika nödvändiga nu som förr, men vattenhjulen skulle sluta att snurra. Efter första världskrigets högkonjunktur lades hammarsmedjan ned och byggnaderna revs, men sjuttiofem meter väster om gamla bruket finns i dag en modern kraftstation. Forsen, som givit sin kraft till papperskvarn och stångjärnshammare, ger fortfarande sin energi till bygden.

(Publicerad i Östgöta Correspondentens veckobilaga Regnbågen 1960-03-19)


Copyright © Östgöta Correspondenten
Publicerad med tillstånd av Östgöta Correspondenten