Djursdala en gammal bygd med intressanta traditioner
an är som den värsta Djursdalabonne, var ett talesätt i Vimmerby för 75 år sedan [1890-talet].

Djursdala by ligger en mil norr om Vimmerby, och genom byn går vägen till Horn. Förr i tiden var karlarna i Djursdala by kända för sin vildhet, och ännu på 1800-talets senare hälft brukade en del av dem roa sig med att överfalla resenärer, som måste ta vägen genom byn. Vi som har våra rötter i Djursdala, ler åt talesättet, som i varje fall inte numera avspeglar folksjälen i bygden. Däremot har Djursdala by mycket annat kvar av sin urgamla karaktär. Ett exempel därpå är den bebyggelse som av ålder kantar bygatan — landsvägen. På 1500-talet bestod byn av fyra hemman, som sedermera uppdelades i smågårdar. Dessa har på senare tid slagits ihop till ett tiotal enheter.

Djursdala by omtalas första gången 1398. Det året skänkte riddaren Harald Karlsson Stubbe sitt hemman i byn som morgongåva till sin andra hustru Ingegerdh Laurenssadotter. Gåvohandlingen, ett pergamentsbrev, förvaras i Svenska ortsnamnsarkivet. Hon testamenterade sedan gården till Vadstena kloster. På 1500-talet bestod byn av tre skattehemman och ett klosterhemman. Det senare var fru Ingegerdhs donation.

Den längst tillbaka kände bonden i Djursdala by är enligt Ortnamnsarkivets samlingar Pawal, som 1476 var god man vid tinget i Vimmerby. Enligt uppgifter i Smålands handlingar för räkenskapsåret 1533–34 hette skattebönderna i byn Arvid, Joen och Simon. Vanliga mansnamn i byn på 1500-talet var Sune, Jon och Per.

På 1600-talet blev det forna klosterhemmanet, som indrogs till kronan av Gustav Vasa, förläning till adliga ätten Gyllenbreider. Det förvandlades på 1700-talet till skattehemman. Kallas ännu idag för Gamla herrgården.


En halvmil norr om Djursdala by ligger Björkesnäs, som nämndes första gången 1514 i bevarade handlingar. Dess längst tillbaka kända ägare var Nils Olsson och Börje Knutsson, vilka gemensamt innehade gården och avyttrade den 1514. Björkesnäs hette då Byrkesnäs, 1559 Birkesnäs, 1689 Börkesnäs och 1754 Björkesnäs.

På 1500-talets senare del skrevs bonden Jon Svensson för gården. Han avled 1609, och följande år nämns i stället "änkan", men tillsammans med en man vid namn Per (Peder). Han återkommer sedan i längderna över bland annat Älvsborgs lösen. Sannolikt var han son till Måns Persson, som 1584–1605 ägde en hemmansdel i Djursdala by.

Bland de vanligast förekommande namnen på bönderna i Björkesnäs var under 1500-talet Jöns och Jon, och under 1600- och 1700-talen Per och Måns. Namnskicket var under denna tid sådant, att namn som burits av far- och morföräldrar gavs åt barnbarnen. I en numera utflyttad gren av Måns Perssons ättlingar bevaras fortfarande traditioner, som går tillbaka till 1500-talet.

År 1702 började delningen av Björkesnäs med bröderna Zachris och Gumme Persson. De övertod var sin hälft av gården och blev stamfäder för släkter, som sedan ägde hemmansdelar i Björkesnäs. Under knappt 75 år delades därefter gården från det ursprungliga halva mantalet till tolftedelar. År 1778 ägde storskiftet rum och det har ännu bestånd. Idag [1960-70-talet] har Björkesnäs nio ägare.


Gårdsklyvning var ofta nödvändigt för att ett arvskifte skulle kunna genomföras. Bonden var sällan så rik, att han efterlämnade både gård och förmögenhet i silver. Om han hade flera barn och äldste sonen skulle överta gården odelad, borde denne helst gifta sig till en bra slant, och det var inte alltid så lätt.

Framför mig har jag en bouppteckning från 1754 efter Nils Zachrisson i Björkesnäs. Han hade två barn, en gift dotter och en omyndig son. Vid dotterns bröllop, hade hon fått silver, djur och lösa inventarier för tillsammans 35 silverdaler. Samtidigt lovades mågen 100 daler. Det blev tillsammans 135 daler, alltså hälften av hela behållningen. För att ordna saken hade Zachrisson tagit ett lån på 60 daler hos borgmästare Sven Johansson (i Vimmerby?). I det här fallet klarades alltså gårdsarvet utan vidare delning.

Bouppteckningen ger också en bild av hur en småbonde på 1700-talet hade det i sin stuga. Vid sin död ägde Zachrisson bland annat två järngrytor och en stekpanna, ett ekskåp och ett enklare skåp, en mässingsljusstake, två lakan, en huvuddyna och en nöthårsrya. Den senare användes som sängtäcke. Vidare fanns där en brännvinspanna av koppar samt två brännvinsfjärdingar. Utom själva gården ägde han en häst, tre kor, två kalvar, en bagge, fem tackor och två grisar.


Vid 50 års ålder var bonden och hans hustru vanligtvis utslitna av det hårda arbetet och därför mogna att sätta sig på undantag, dåtidens självpensionering. Med den son, som då övertog gården, skrevs ett undantagsbrev. Sonen fick förplikta sig att hålla de gamla med stuga och uthus, potatisland och kålland, sill och salt, säd, ärter, lin, skor och kontanter, foder till gammelfolkets djur, ett par kor, några får och en gris, samt skötsel av kreaturen, ved och vatten hemfört, kyrko- och kvarnskjuts, gott och anständigt bemötande och slutligen vård under sjukdom. Som betalning för detta erhöll han vid föräldrarnas bortgång en inteckning i gården, vilken de behållit som säkerhet.


Det har talats om att Djursdala fått sitt namn av att Ivar Vidfamne skulle haft en djurgård där. Men namnet Djursdala kan härledas på ännu ett sätt. Det skrevs 1754 Juttersdala, och då är man framme vid sjön Juttern strax norr om byn. År 1514 hette byn jursdala, 1476 iusdal och 1398 iwrsdal.

Bygden tillhör Sevede härad och vid vår tidräknings början var Sevede genomskuret av sjöar och vattendrag, som kunde befaras med flatbottnade fartyg från Bråviken i norr och Östersjön i öster. Man har tidigare ifrågasatt, om Björkesnäs fått sitt namn av ”birka”, handla, och under forntiden varit lastageplats för dem som seglade upp i Juttern. Oavsett om detta är riktigt eller ej, finns det dock ingenting som motsäger sägnen, att Vidfamne på 600-talet hade anknytning till denna bygd. Brons- och silverföremål har hittats i forngravar vid Lille Vi.


Under Gustav Vasas tid hörde Småland till de mera oroliga landsändarna. Där bodde ett trotsigt och styvsint folk. En del av Sevedes invånare följde Dackes upprorshär, som i mars 1543 drabbade samman med kungens huvudstyrkor vid sjön Åsunden, mellan Horn och Västra Eneby. Sedan Dacke blivit sårad, drog kungens här söderut mot Vimmerby, trots Sevedeböndernas försök att stoppa den.


För utbölingar var det en farlig bygd. I söder karlarna i Djursdala by, och i norr rövare. Vägar genom skogiga gränstrakter blev gärna tillhåll för löst folk. Så var det också i den milsvida skog, som började norr om Björkesnäs och sträckte sig upp i Östergötland. Genom denna skog går vägen mellan Djursdala och Horn, förbi Hallersrum, Björkesnäs, Brunebo och Väsby. Mera åt väster gick gamla landsvägen med sina många krökar och backar, och där – – – [slutet saknas].


(Publicerad i Östgöta Correspondenten omkring 1968)


Copyright © Östgöta Correspondenten
Publicerad med tillstånd av Östgöta Correspondenten