jursdala by i norra Kalmar län är vida omtalad för sin ålderdomliga bygata, sin traditionsbundna bystämma och sina oskiftade ägor. Men byns historia går betydligt längre tillbaka än vad som avslöjas av bykistan och åldermansklubban, vilka anses vara från 1600-talet. Där fanns en boplats i varje fall under vikingatiden, och med all sannolikhet inskränkte sig inte boplatsen till en enda gård, utan bysamfälligheten var genomförd innan hednatiden nått sitt slut. När sedan kyrkosocknen bildades på 1100-talet, fick den sitt namn efter byn.

Att platsen var bebygd under forntiden framgår av ett gravfält alldeles utanför Norrgården. Enligt riksantikvarieämbetet härrör den från yngre järnåldern. Gravarna inventerades av antikvarie Gunnar Ekelund år 1944 men är ej genomgrävda utan blott uppmätta och granskade. Det rör sig om sex gravar, tre högar och tre stensättningar. Högarna har en diameter av ca 6 meter, och en höjd av en 75 cm. Stensättningarna har en diameter av 3–6 meter. Några av dem är skadade. Gravarna ligger i rad och intill varandra. Antalet gravar är alldeles för ringa med tanke på att ättebacken logiskt sett måste ha betjänat en by på kanske fyra gårdar under flera hundra år. Man måste därför räkna med, att den synliga ättebacken endast är en blygsam del av ett gravfält, som sedermera förstörts vid markens uppodling.


När kom bysamfälligheten till stånd? I Smålands handlingar beskrivs Djursdala som by 1533, och i verket Östergötlands län, utgivet 1882, nämner Magnus Höjer, att »Jursdal och Marstadha byar med qvarnar omtalas 1398». Vi vet, att hemmansklyvning ledde till bybildning. I Kompendier i fastighetsrättens historia (Juridiska föreningen, Stockholm, 1964) framhåller professor Jan Eric Almquist, att »under medeltiden kan hemmansklyvning ej ha varit så ofta förekommande, ty dels förutsatte delningen, att vederbörande själva trodde sig om att kunna livnära sig på blott en del av ett hemman, dels fanns det ännu så länge god tillgång på odlingsbar jord utanför de gamla byarna». Professor Almquist säger också, att det tidigast kända officiella förbudet mot hemmansklyvning av skattejord är daterat så sent som 1459. Först år 1652 medgavs att klyvning kunde få ske. Sannolikheten för att bysamfälligheten var genomförd före medeltidens början är alltså mycket stor.

I sin beskrivning av Tunalän, Sevede med flera härader, utgiven 1774, berättar M.G. Craelius, att Sevede med sina omfattande vattenleder blev ett land för vikingar, och det låter kanske spännande i överkant. Men inte heller i dag kan man bortse från, att stridsdugliga män i varje härad, varje by, begav sig ut på härnad till främmande kuster — i varje fall i den lagstadgade ledungen. I de svenska rättskällornas historia (Juridiska föreningen i Lund, 1966) omtalar professor Gerhard Hafström, att det ålåg hundaret, liksom häradet och skeppslaget att bygga, underhålla och utrusta ledungssnäckorna. Han tillägger att byn skulle utrusta en man. Så långt professor Hafström. Djursdalabyn utgjorde ej något undantag. Beträffande de sägenomspunna vikingafärderna, där saltstänkta nordmän gjorde strandhugg och plundrade, kan man nog inte helt frigöra sig från misstanken, att de var mer lockande än den påtvungna krigstjänsten. Den enskilda företagsamheten kunde ge god vinst åt äventyrslystna kämpar, fast åtskilliga fick bita i gräset på den främmande kusten.


Vid kristendomens införande på 1100-talet fick kyrksocknen sitt namn efter byn Djursdala. Det är mycket möjligt, att byn av flera anledningar hade en särskild betydelse: bland annat var den genom sitt läge vid en korsväg en naturlig mötesplats. Ännu på 1930-talet gick sockenfolket till Djursdala byn för att fira valborgsmässoafton och midsommarafton.

Vi går framåt i medeltiden. Under senare delen av 1300–talet ägdes en gård i Djursdala by av riddaren Harald Karlsson Stubbe på Ålhult i grannsocknen Södra Vi. År 1398 skänkte han gården som morgongåva till sin andra hustru, Ingegerdh Laurenssadotter. Gåvobrevet är i pergament och förvaras i Riksarkivet. Sedvänjan var sådan, att när en morgongåva utgjordes av en gård skulle den vara arvegods. Således måste riddaren haft fränder i byn. Den 1 juni 1399 var riddar Harald död. Fru Ingegerdh gifte om sig med Jösse Fintson på Ringstaholm (utanför Norrköping), och 1422 testamenterade hon gården till Vadstena kloster. Hennes pergamentsbrev finns i Riksarkivet.

I ett senare pergamentsbrev i Riksarkivet nämnes »Pawal i iursdal» som faste på köp vid Vimmerby ting 1476. Faste var detsamma som löftesman. Tolv sådana skulle medverka vid köp av fast egendom. De måste vara bofasta i härandet och motsvaras av våra dagars nämndemän. Pawal är den till namnet tidigast kände av bönderna i Djursdala by.


På 1500-talet bestod byn enligt jordeböckerna av fyra gårdar, varav tre skattehemman och ett kronohemman. Det senare var det klosterhemman som under medeltiden tillhört Vadstena kloster, fru Ingegerdhs donation. Enligt Smålands handlingar 1533 hette skattebönderna i byn vid denna tid Arvid, Joen och Simon. Dessa människor, från de anonyma bönderna på vikingatiden till Arvid och hans bygrannar, tillhörde samma släktstam. Ätten var sedan äldsta tider samhällets kärna, och dess talesmän försvarade både jord och blod mot främmande inblandning. Utomstående hade inga större möjligheter att köpa eller gifta in sig i byn. Men om en utböling lyckades med detta, blev hans ättlingar genom giften snart ett med det gamla byfolket. När nya generationer växte upp, blev också de vid de åldrade sederna och vakade över att släktjorden stannade inom ätten. Enligt professor Almquist (se ovan) var bönderna i en by förenade i ett nät av släktskapsförbindelser, och försäljning av släktjord till oskyld man betraktades nästan som en skam.

Låt oss gå bort till ättebacken med gravarna. Den ligger på den nedersta sluttningen av en kulle som vi bestiger. Högst upp är kullen utplanad och bildar en lämplig plats för dans och fest och bål. Den har också använts för dylika ändamål, senast på 1860-talet, då folket i socknen firade valborgsmässoafton där uppe. Måhända var detta byns kultplats i hednatid, och vikingatidens Djursdalabönder gick upp där för att fira årstidernas växlingar och åkalla sina gudar. Enligt gammal sedvänja leddes blotet av släktens överhuvud. Kan man frammana bilden av honom, en åldrad byhövding med boss i håret vid skördefesten, eller med frost i skägget vid vinternatten? Ropande ut sina besvärjelser med en ovårdad brummande röst, ackompanjerad av de församlade karlarnas morrande basar och kvinnornas ylande — ett hedniskt skrän som hördes vida omkring.

(Publicerad i Östgöta Correspondentens veckobilaga 1968-10-26)